| Tavla 11 |
|
Från anhalten vid Lillänget går vi Tällbergsvägen österut mot bron över Vrebroströmmen och byn Bengtsgårdarna.
Strax innan ån går vägen mot Näset som består av en klunga med gårdar. På Näset hittade Rapp Henrik Olsson en stenyxa, det första stenåldersfyndet i Sågmyra.
Vägen till Näset delar sig efter 100 meter och ena sträckningen är den gamla Tällbergsvägen. Vid vägdelningen stod Lillängets dansbana där ungdomarna roade sig kring 1900.
På 1950-talen tippades soporna vid vägen till Näset.
Här på de igenväxta åkrarna, innan ån, förekom NTO-skidtävlingar, både individuellt och i stafett. Skidspåren korsade järnvägen och Tällbergsvägen både en och två gånger. Med efterföljande prisutdelningar i NTO.
Järnhytta På Gustav Vasas regeringstid 1521 – 1560, fanns en järnhytta i ån. Den kallades Wredbo Järnhytta. Hyttägaren bodde sannolikt i Karls, gårdsresterna vid folkparken. Varifrån malmen kom är okänt. Drottning Christina, som emellanåt besökte Falun, lade ner hyttan på 1600-talet på grund av närheten till Falu gruva. Anledningen tros ha varit att Falu gruva behövde all ved, inom en radie på flera mil från Stora stöten, för sin egen tillmakning. Järnmalmen på den här tiden användes till stor del för krigsmaterial.
Bron och vägen från ån upp till byn Bengtsgårdarna kallades Hyttbron respektive Hyttbacken.
Mellan nuvarande bro och kvarnen låg Sågstället. Där hade på 1700-talet Näs Erik Olofsson drivit en såg. Arvingarna sålde marken, fallet, sågbyggnaden med kvarn samt brädgården till brukspatronen, riksdagsmannen och landssekreteraren Johannes ”Jean” Noreus, 1773 – 1831, och bergsrådman och brukspatron Daniel Ström, 1752 – 1829. Brukspatronerna bodde i Falun.
Hur länge faluborna ägde sågen i Sågmyra, och i hur stor omfattning den brukades, är okänt.
Arvingarna till Näs Erik Olofsson som sålde sågen till herrarna från Falun var Näs Eric Ersson och Wallborgs Lars Ersson.
Kvarnen Gopa kvarn är huset med slaggstensgrunden. Det har funnits skvaltkvarnar sedan 1700-talet på samma plats i Vrebroströmmen. Kvarnarna har malt säd åt tre socknar. Bönder från Ål, Leksand och Bjursås sökte sig hit. I nuvarande utförande uppfördes kvarnen 1887. Det var livlig verksamhet vid kvarnen. Främst maldes havre. Kvarnen drevs med vattenhjul. Dammen, nedanför IOGT/NTO, tillkom 1914. En tidigare damm låg mellan kvarnen och Hyttbron, alltså landsvägen mot Tällberg.
1915 köptes kvarnen av fabrikör Tidstrand och moderniserades med elmotor. Här finns också en kraftstation byggd 1918. Under många år ägdes både kraftstationen och kvarnen av Tidstrands.
I mitten på 1950-talet upphörde verksamheten och kvarnen förföll. Efter fabriksnedläggningen på 1970-talet såldes marken med kvarnen till Hugo Frisk som 1995 skänkte kvarnen till Sågmyrabygdens Vänner, idag Sågmyra Hembygdsförening. Omedelbart efter övertagandet av kvarnen renoverade hembygdsföreningen, genom ALU-arbetare, det murkna taket så att förfallet stoppades. År 2 000 såldes Hugo Frisks markinnehav och den nya ägare, Hansa Kraft, hävdade att kvarnen ingår i köpet. Efter ägartvister, museei- och kommuninspektioner samt polisanmälan avhändade sig Hembygdsföreningen 2012 kvarnen till Heineman Kraft och Fastigheter AB som redan restaurerat den intilliggande kraftstationen.
Gopa kvarn har haft flera mjölnare. Bland dem Oskar Eriksson, Oskar Nordahl, Gustav Nordahl, Johan Sparring och Petter Sundin. Den senare var mjölnare i 30 år och bodde på andra sidan vägen i Mjölnargården.
Den drivande kraften bakom det nya kvarnbygget 1887 var liesmedsmästaren Jakob Gustaf Nordahl. Nordahl ägde kvarnen fram till 1915 då den övertogs av Tidstrand och moderniserades med elmotor. Vattenhjulet kastades ut.
Det berättas om en olyckshändelse 1866 i den äldre kvarnen som fanns på samma plats. Där arbetade en mjölnare som hette Såg Erik Ersson med kilning av ett kvarnhjul. Han fastnade med skinnpälsen i ett av hjulen och drogs in varvid han omkom. Såg Erik Ersson efterlämnade hustru och en liten dotter.
Protester Sågmyra reningsverk härrör från 1960-talet och finns på andra sidan bron. En förbättrad rening tillkom i februari 1975 då en ny anläggning öppnades.
Sågmyra-verket renar avlopp från Sågmyra, Sågen, Vrebro, Hällgårdarna och Bengtsgårdarna. Verket, som moderniserats, är inte bemannat på heltid, men det övervakas via dator. Mängden renat avloppsvatten är ca 240 000 m³ per år. Verket renar i tre steg; mekanisk, biologisk och kemisk rening med efterfällning. I Falu kommun finns för övrigt åtta avloppsreningsverk. Med den miljömedvetenhet som kom på 1970-talet protesterade sågmyraborna mot utsläppen av avloppsvatten i sjön Gopen och inte minst kemikalierna från Tidstrands. Företaget ansåg sig inte ha råd med rening.
Gopen var svartlistad för bad mellan 1975 och 1978. Det sista orenade avloppsutsläppet kom från byn Djurhagen som 1978 anslöts till ledningsnätet. Tidigare hade avloppet från den högt belägna byn runnit rakt ut i Gopen ett par hundra meter från badplatsen.
Protester förekom på 1970-talet också vad beträffar reningsverket i Ärtsjön i Bjursås som släppte avloppsvatten i östra delen av Gopen.
|