| Tavla 8 |
|
Vi är nu tillbaka vid Sågbroarna med banvaktsstugan, Sågviken och gamla Hyttdammen. Här fanns förr Sjövik, Ströms och det kraftverk som försåg Enmyre silvergruva med elektricitet. Och ännu längre tillbaka ett sågverk, timmeruppfodring och hyvelmaskin som tillhörde nickelverket. Söder om Sågbroarna, i dammen, fanns på 1800-talet en halvö som brukades för djuren. Det fanns också en liten holme.
Efter banvallen Vi fortsätter på banvallen… Hyttdammen brast på 1910-talet och fick nuvarande utformning på 1920-talet.
Vid lågvatten syns två gruvhål. Gruvorna härrör från bergshanteringen på 1800-talet, kanske ännu tidigare, då ån var smalare.
Fastigheten mittemot är Furulund som uppfördes 1912 av Tidstrand för tjänstemän. Senare användes huset som arbetarebostad.
I viken fanns under 1900-talets första del arbetarebostaden Älvdammen eller Slaskens som huset kallades på grund av ett avlopp ut i ån. Där fanns tvättstuga och mangel, utanför en tvättbrygga med tak över, och där kunde man meta direkt från lägenheterna. Vidare en tvättstuga på andra sidan ån, nedanför Gröna Lund, i höjd med Lagret.
Mellan bron och dammluckorna visade mästersimmaren Arne Borg upp sig 1939.
Här, vid anslutningen till motionsspåret, fanns en anhalt för rälsbussar och tåg. Många pendlade till yllefabriken och använde sig av anhalten för av- och påstigning. Anläggningen bestod av en perrong och en kur för resenärerna som skyddade för väder och vind. Längre tillbaka låg anhalten på andra sidan järnvägen, något närmare fabriken. Järnvägen Falun – Rättvik lades ner 1965.
Hållplatsen fick namnet Yllefabriken. Avståndet från Falun var 25 400 meter och höjden 201 68 meter över havet. I andra hälften av 1930-talet flyttades plattformen till banans vänstra sida och till höger om vägövergången.
I slutet av 1940-talet förlängdes träplattformen och ett öppet vindskydd sattes upp. Hållplatsen har aldrig varit bemannad utan betjänats med svängbart skivmärke för påstigande, sk plåtstins.
Efter nedläggningen av banan revs hållplatsen 1967/1968.
Strax norr om anhalten fanns en damm som sannolikt var en rest av järnvägsbygget 1889. Isen lade sig fort på hösten på den grunda dammen och Sågmyras unga tog tillfället i akt för en första åktur på skridsko innan rinken spolades.
Det ursprungliga elljusspåret i Vrebro byggdes 1979. Anslutningen till fabriken, som ses här, byggdes 2003.
Det fanns också en enkel badplats i ån, i höjd med anhalten.
Vid Svensvägen Disponenten Sven Tidstrand med familj bodde i det som sågmyraborna kallar för disponentbostaden vid Svensvägen uppe i backen. 1935 stod det ombyggda huset färdigt. På samma plats fanns ett tidigare hus med okänt ursprung.
När norrmannen Sverre Larsson tog över vd-posten i fabriken flyttade Sven Tidstrand till herrgården. Disponentbostaden har sedan bytt ägare ett flertal gånger.
Marjas Textil & Presenter fanns i fabriken och disponentbostaden mellan 1988 och 1998. Ägare Airi Gyllenstein. Försäljningen omfattade gardiner, dukare och löpare. Gyllenstein var bosatt i disponentbostaden.
Arne Frisör finns på Svensvägen, det vill säga frisören Arne Bjerke-Engström, som klippt hår i Sågmyra sedan 2008.
Vidare finns Dala Golv & Vägg, ett företag som sysslar golvläggning, på Svensvägen. Henrik Larsson är ägare.
Hagersta, som numera är rivet, var en tjänstebostad med ett par lägenheter som låg framför det nuvarande uthuset till vänster uppe i backen. Huset uppfördes 1913 och moderniserades 1947. Bland hyresgästerna märktes kamrer Teodor Nordahl med familj. Han tillhörde liesläkten från Snöån i Dala-Järna.
Hembygdsgården Den som vill besöka Svensgården, Hembygdsföreningens gård, går uppför backen 400 meter. Den som väljer Ylleleden fortsätter på banvallen mot Lillänget, vidare till Bengtsgårdarna och tillbaka till fabriken.
Den 11 april 1996 donerade Djäken Axel Andersson, född 1907, sin fädernegård, Svensgården,
Djäken Axel Andersson, som då bodde på servicehus i Bjursås, fanns på plats. Prästen Mikael Liljeström höll gudstjänst för en hundrahövdad skara och Sigge Westling, Sven Hansson och Kjell Eriksson underhöll med musik. Olle Andersson, granne och forskare i Sågmyras historia, höll tal.
Svensgården har anor sedan 1600-talet. Den kringbyggda gården ägs idag av Sågmyra Hembygdsförening.
I backen ovanför Svensgården fanns på 1990-talet en biologisk mångfald med 50 olika arter.
Mera finns att läsa vid infarten till gården.
En omtyckt skidbacke är Svensflata från toppen av Varmberget. På senare tid har backen blivit belyst genom skidklubben.Ett matarspår tillkom från Svensgården till elljusspåret. Sista helgen i januari 2012 invigdes den nya spåranläggningen med bandklippning, tipspromenad och korvgrillning. Bandet klipptes av Sågmyras egen skidstjärna, Calle Halfvarsson, tillsammans med klubbens unga skidtjejer, Ella Olsson och Ida Andersson.
Koppar- och nickelverk Fortsätter vi på banvallen återkommer vi till Tidstrands yllefabrik och dess föregångare. Vid den här tiden låg flera skvaltkvarnar utmed Sågån eller Vrebroströmmen som vi numera kallar vattendraget.
Där låt också Stampfallet med ett stampverk under nuvarande fabrik. Stampverket användes för beredning av vadmal och till anläggningen hörde en stampbacke för torkning. Bönder från Leksand, Djeken Pehr Olsson i Ullvi, Hallmans Aron Carlsson och Margaretha Olsdotter i Tibble, sålde 1835 vattenfallet, damm och dammfäste vid Stampen till Sågmyre grufvebolag. Köpeskillingen var tusen riksdaler riksmynt.
Malmletaren och brukspatron Eric Elzvik från Vika mutade 1822 in malmfyndigheter i Sågens by som ligger vid utfarten mot Leksand. Det var Elzvik med intressenter som bildade Sågmyre grufvebolag och anlade en kopparhytta vid Stampfallet.
Bland delägarna i gruvbolaget fanns kända dalanamn som brukspatronen E. Kinnman, bergsmannen A. Carlborg, bruksinspektor O. Lindgren, häradshövding Anders E. Ros, kronofogde L.F. Ros, bergsmannen A. Carlborgson och fabrikören Elias Steinholtz.
Eric Elzvik var disponent över verksamheten.
Kopparhyttan kom igång men lades ner och startade på nytt igen. Ett försök med järnverk stannade på planeringsstadiet. Från 1851 till 1885 blev den forna kopparhyttan nickelverk. Malmen bröts i Slättberg och Kuså. Arbetsstyrkan utgjorde ett 25-tal man. När de tyska bankirerna kom till Sågmyra utvidgades verksamheten med en svavelsyrafabrik.
I mitten på 1870-talet förändrades bilden genom att nickelmalmsfyndigheter gjordes ibland annat Kanada. Priset på malmen sjönk och Sågmyra kunde inte konkurrera. Det blev slutet för den tyska perioden i Sågmyra. Bruksrörelsen såldes 1897 till Daniel Hammar i Borlänge som 1903 sålde till Axel Ludvig Tidstrand.
Tidstrand hade vid det laget redan uppfört den första fabriken vid Solarfskvarnen 400 meter längre söderut. Som vi strax ska återkomma till…
Tidstrandsfabriken Men här, på nickelverkets grunder, fick han det utrymme han behövde för den växande yllefabriken. Från 1903 var det en ständig expansion i Sågmyra, både ifråga om utbyggnader och produktion av filtar och tyger.
Flygelbyggnaden rakt fram, som färdigställdes 1942, blev en av de sista utbyggnader av större format för Tidstrands. I de två bottenvåningarna inrymdes fabrikskontor- och huvudkontor. Lager och expedition på tredje våningen, förråd på den fjärde våningen, kantsal på femte våningen, utställning på sjätte våningen och lagsalen på den sjunde. På sin tid var lagsalen hypermodern med sina stora fönster, takfönstren längs med byggnaden och musik under arbetet.
Entréns marmorreliefer mot ån skapades av konstnären Arvid Backlund från Svärdsjö som förevigade fabrikens skapare omgiven av symboliserande figurer.
Efter Tidstrands fanns i flygelbyggnaden Klädjätten på 1980-talet och Möbel-Otto på 2 000-talet. Gräsmattan var till en början slaggvarp, ribbgård, marknadsplats, festplats för Barnens lördag samt start- och målplats för ungdomsskidtävlingen Jätteloppet.
I ån som rinner under fabriken är en kraftstation från 1943 belägen. Kraftstationen ägs av Hedlundgruppen.
Men redan 1903 fanns en elektrisk belysningsstation som låg under nuvarande fabrik. Elektriskt lyse i fabrikens bostäder installerades 1913/1914.
Flyktingar Slaggvarpen, för länge sedan riven, var en arbetarbostad som låg på nuvarande vändplan mellan järnvägen och färgeriet. Tidstrands färgeri var den låga byggnaden som numera är bussgarage och lagerlokal. Färgeriet har under årens lopp byggts om. Den sista ombyggnaden gjordes 1941/1942.
Närmast banvallen, till vänster, ligger fabriksgaraget i bottenvåningen och en ullvind på övre planet. Byggnaden ägs av Hansa kraft.
På höger sida av banvallen bodde norska, danska och finska flyktingar under andra världskriget. Kvar i hagen finns stenfundament av baracken. Det är okänt när baracken byggdes.
Även en flyktingbarack fanns i Londonskogen, vid nuvarande idrottsplats.
De två vitfärgade tjänstemannabostäderna, i sluttningen ovanför fabriken på Vrebrosidan, byggdes 1952. Här planerades ytterligare ett halvdussin villor på rad söderut vilket en tänkt vägförlängning påminner om.
|